«Vad ska vi med cirkus till?»

Något som kännetecknar tyskspråkig teater i den australiensiska cirkusregissören Aaron Lipschitz ögon, är att den skapar något nytt. På samma sätt som kvinnliga dramatiker, skådespelare och regissörer drivs av att undersöka vilka de manliga genier är som präglat det som visas på våra scener idag, några som de själva vill bli betraktade som jämbördiga med, uppstår det nyskapande ur den ofta omedvetna rädslan för att bli som de beundrade företrädarna. Harald Bloom (amerikansk litteraturvetare, redaktionens anmärkning) kallade detta för »inflytanderädsla«. Cirkusen har inte det problemet, säger Lipschitz, eftersom den är den vandrande konstnärens och de resande kompaniernas konstform.