30 år efter Berlinmurens fall är det tänkt att ett nybyggt slott ska läka den tyska huvudstaden. I stället har det gigantiska museiprojektet visat sig skapa splittring kring frågor om nationalism.
Anders Q Björkman
Det är svårt att hitta en plats i Berlin som är lika förtätad av historia som denna. En tomt som ligger mitt på den ö i centrala Berlin som floden Spree stilla flödar runt. Ett ställe där ett slott tronade i 507 år, sedan försvann, och nu, 2019, som genom ett under står där igen.
Du kan hitta hela artikeln här,
Omstart 30 år efter Berlinmurens fall
är det tänkt att ett nybyggt slott ska läka den tyska huvudstaden. I stället har det gigantiska museiprojektet visat sig skapa splittring kring frågor om nationalism.
Text: Anders Q Björkman
Det är svårt att hitta enslottsplatsen norrifrån längs floden Spree är DDR-palatset inte där längre. I stället står där ett helt annat skrytbygge: ett gult barockslott.
Efter Tysklands återförening 1990 föddes tanken på att återuppbygga Berlins ur- sprungliga stadsslott och på sätt bidra till att staden blev helad igen. Slottets återkomst skulle bli ett slags nystart, och i bästa fall också bidra till att sätta punkt för den pro- cess som har pågått i 30 år, sedan muren föll. Sedan Die Wende, vändpunkten, som är det ord tyskarna använder för att sammanfatta händelseförloppet från DDR:s sammanbrott till den tyska återföreningen. Allt doftade i väst, folket såg friskare och sundare ut. Jag var skygg, glad, hungrig på allt det nya och bara efter några dagar fick man provförpackningar med utsökta cigaretter i gåva bakom gränsövergångarna i väst. Det gillade jag, säger Thomas Oberender.
Han är i dag chef för kulturmyndigheten Berliner Festspiele, som arrangerar Berlins filmfestival och flera andra kulturfestivaler. Men han minns också en bitter eftersmak som många östtyskar kände: I dag vet jag att de styrande kalkylerade med att öppnandet av muren skulle dämpa det revolutionära trycket och på så sätt ge dem lite tid. Och det fungerade. Det handlade inte längre om att skapa ett nytt land, utan om ett snabbt inträde i det rika, gamla Västtyskland. Och då tog de ju över oss. Det nya landet börjar vi vara först nu, en generation senare.
Den är bland annat sådana känslor som har gjort att planerna med ett återuppbyggt slott har stött på motstånd. Till att börja med uppfattade många forna östtyskar själva för- utsättningen för ett nytt slott – rivningen av Palast der Republik – som en form av väst- tysk mobbning. Men kritiker har också vänt sig mot själva arkitekturen, som har anklagats för att vara ren kitsch. Andra har klassat projektet som förhärligande nationalism.
plats i Berlin som är lika förtätad av historia som denna. En tomt som ligger mitt på den ö i centrala Berlin som floden Spree stilla flödar runt. Ett ställe där ett slotttronade i 507 år, sedan försvann, och nu, 2019, som genom ett under står där igen.
Det är också svårt att hitta en plats som väcker liv i så mycket känslor, såriga känslor kopplade till Tysklands historia av milita- rism, diktatur och påtvingad splittring i form av en mur rätt genom staden.
Första gången jag blickade ut över slotts- platsen på Museuminsel, museiön, i Berlin fanns där inget slott. Året var 1980 och Berlin- muren stod kvar. I stället för ett barockslott såg jag Palast der Republik, Republikens palats, DDR:s skrytbygge i glas och betong.
När jag nu en dag i maj 2019 närmar mig Slutligen finns det belackare som har tolkat slottskopian som en oanständig hyllning av kolonialism och européers förtryck av andra folk.
Mycket och heta känslor alltså. Men vi kommer till dem. Låt oss börja med att snabbspola oss igenom historien.
I Berlins stadsslott grundades 1701 kunga dömet Preussen, en fruktad militärmakt under Fredrik den store. Drygt ett och halvt sekel senare föddes där det tyska kejsardömet, den europeiska stormakt som varade fram till dess att landet förlorade första världskriget 1918. Från det bombskadade slottet kunde man 27 år senare beskåda hur Hitlers Tredje rike säckade ihop under slutstriderna i Berlin. På samma plats manifesterade DDR, den lyd stat som Sovjetunionen upprättade efter kriget, sin brytning med det förflutna genom att 1950 spränga bort slottet. Och när det åter förenade Tyskland i början av 2000talet i sin
tur rev den folkkära byggnad som DDR hade rest på tomten hade det hunnit bli uppenbart att den tyska läkeprocessen inte skulle bli en lätt historia. Välkommen, herr Björkman! Michael Mathis, presstalesman för Stiftel sen Humboldt Forum som är huvudman för det gigantiska projektet med ett nytt stadsslott och allt det som hör därtill, tar emot i det enorma slottets södra entré. Här dammar det om grävskopor, bullrar av maskiner och alla måste bära hjälm, vi också.
Med Michael Mathis hjälp kvitterar jag ut hjälm, gul väst och skor med stålhättor innan jag får ta en titt på innanmätet.
Till en början låg Berlins stadsslott faktiskt inte i Berlin. När kurfursten Fredrik II av Brandenburg 1443 började bygga ett slott på det som i dag är Museuminsel i stadsdelen Mitte, låg tomten i själva verket i en stad som hette Cölln. Nordost om slottet, ungefär där man finner dagens DDRpräglade Alexanderplatz, fanns den pyttelilla grannstaden Berlin, som då inte hade mer än 8 000 invånare. Med tiden växte städerna ihop och Cölln uppsluka des av Berlin, även om den ursprungliga stadens namn fått leva vidare i Berlinstads delen Neukölln.
Slottet tillhörde furstesläkten Hohenzollern, vars ättlingar skulle komma att bli kungar av Preussen och senare kejsare i det nybildade Tyska kejsardömet med huvudstad i Berlin. Släkten har för övrigt genom åren dessutom levererat tre stycken drottningar till konunga riket Sverige: Dorotea av Brandenburg, Maria Eleonora och Lovisa Ulrika.
I Berlins slott har alltså kurfurstar, kungar och kejsare regerat. Och abdikerat. Tysk lands siste kejsare, Wilhelm II, lämnade slottet 1918 och gick i landsflykt efter att ha förlorat första världskriget. Under den efter följande Weimarrepubliken och den nazist diktatur som tog över därefter, fungeradeslottet som museum och förlorade därmed sin position som maktens centrum.
Först efter andra världskriget när den nya staten DDR gjorde de östra delarna av Berlin till sin huvudstad (medan Västtyskland förla de sin huvudstad till det sömniga lilla Bonn) hamnade slottsplatsen i fokus igen. Det skedde paradoxalt nog när Walter Ulbricht, DDR:s politiske ledare och mannen som senare skulle låta bygga Berlinmuren, alltså beslutade att det kejserliga residenset skulle jämnas med marken – fastän den bomb skadade byggnaden skulle ha kunnat åter ställas om viljan hade funnits.
Ulbricht struntade i de starka känslo yttringar och protester – såväl internationella ”I Berlins slott
har alltså kur furstar, kungar och kejsare regerat. Och abdikerat.” som tyska – som den brutala sprängningen gav upphov till 1950. Slottet måste bort för att det var en symbol för ”preussisk militarism”, slog han fast. Det var ideologiskt motiverad vandalism, sammanfattar Thomas Oberender.
Under 1970talet byggdes här i stället Palast der Republik, en glas och betong koloss i sovjetisk stil som skulle fungera som ”den demokratiska republikens parlament”. Den beskrivningen var naturligtvis en lögn: republiken var inte demokratisk och något parlament behövs noga räknat inte i en dik tatur.
I folkmun döptes palatset genast till ”Erichs lampaffär” – efter DDR:s politiske ledare Erich Honecker och de många lam porna på insidan av byggnadens tak.
För västeuropéer i allmänhet och väst tyskar i synnerhet kunde Palast der Republik ses som en symbol för kommunistiskt för tryck, men för många östtyskar blev byggna den en omtyckt plats. Det var en sorts kultur hus av den typ som många städer i det forna Sovjetunionens satellitstater skaffade sig, inte helt olikt Kulturhuset på Sergels torg i Stock holm. Där fanns en stor konsertscen, bowling banor, glassbar, kafé, diskotek och därifrån sändes tvprogram. Hit sökte sig östberlinare för en stunds förströelse.
Utsmyckningen till en av det nya slottets portaler lyfts på plats. Foto: Stephan Falk/ Stiftelsen Humboldt Forum. Thomas Oberender växte upp i Jena i DDR och studerade i Berlin. Han har fina minnen av det östtyska kulturhuset:
–När palatset öppnade åkte vi som unga elever på en klassresa till huvudstaden för att få se det. Senare blev jag som blivande student i Berlin, liksom tusentals andra som skulle börja studera, inskriven till universitetet där. Med tiden gick jag ofta på kafé där och kände det lite som om jag då befann mig i en världs stad – det var byggt med svenskt stål och svensk marmor. Det kändes som stycke väst i öst, säger han.
Det sårade östtyska känslor när det åter förenade Tyskland bestämde att Palast der Republik skulle bort. Huset hade fått förfalla sedan återföreningen 1990 och efter viss vån da beslutade förbundsdagen 2003 att bygg naden skulle rivas, dock utan att veta vad som i stället skulle hamna på den centrala jordlotten. Man skyllde på att palatset var så fullt av asbest att det inte gick att renovera. På grund av detta hälsovådliga mineralfiber tog också rivningsarbetet oerhört lång tid: det varade mellan 2006 och 2008.
Bland Ossies, östtyskar, har det ända sedan dess grott en misstanke om att asbesten bara var ett svepskäl, att det i själva verket handlade om att man ville sudda bort ett stycke av deras historia, dessutom en av de relativt få delar av den som var förknippade med glädje.
Viola König, före detta chef för Berlins Etno logiska museum, ger dem rätt:
– De byggde upp en myt om att det gamla Palast der Republik inte kunde bevaras på grund av asbest. I dag vet vi att det kunde ha räddats, men att det inte fanns någon politisk vilja att göra det, säger hon.
Historien tycks upprepa sig på denna plats.
– Också rivningen av Palast der Republik var ett exempel på ikonoklasm, vilt bildstormeri. Men man kan säga att vår samtids våldsamhet gentemot andra tidsepoker har lett till att palatset har utvecklat en form av närvaro som det aldrig hade när det fortfarande stod där, säger Thomas Oberender.
Palast der Republik har blivit en symbol för ohörda östtyska röster och i våras anord- nade Berliner Festspiele en symbolisk ”åter- uppbyggnad” av byggnaden, en tre dagar lång kulturfestival med samtal, performan- ce, musik och film om den tyska återfören- ingen och åren efter detta. I det forna DDR finns en harmsen besvikelse över hur allt blev och Thomas Oberender menar att det är viktigt att lyssna på de östtyska röster sominte präglas av bitterhet, vilket annars så lätt leder till chauvinism. Så här inför 30-årsjubi- leet av Berlinmurens fall finns det något att lära sig av 1989 års revolution, tycker han:
– Die Wende motsvaras av en vändpunkt i vår tid då även det gamla väst har försvunnit och Europa måste återuppfinna sig själv. Då blir de erfarenheter som aktivister drog 1989 intressanta i skapandet av en reformagenda för vår tid. Det kan dessutom hjälpa östtyskar att utveckla en annan, positiv självbild, efter att i årtionden ha tvingats betrakta sig själva som elever i behov av stödundervisning i den västtyska samhällsskolan.
Men DDR:s palats är alltså borta sedan drygt tio år och på samma plats har i dag en näst intill färdig kopia av Hohenzollarnas gamla slott rest sig ur marken. Diskussioner- na som ledde fram till det inleddes redan vid återföreningen 1990. Affärsmannen Wilhelm von Boddien satte fart på processen när han 1993 lät upprätta en slags gigantisk konst- installation på platsen: 10 000 kvadratmeter tygduk på vilken 50 franska konstnärer under ledning av storbildskonstnären Catherine Feff hade målat Berlins stadsslott så som det såg ut i sin glans dagar. Tyget omringade det ned- slitna Palast der Republik och gav intrycket av att slottet stod där igen. Konstverket simule- rade slottets närvaro i stadsbilden.
Projektet har beskrivits som ett psykolo- giskt genombrott, då berlinarna blev påmin- da om hur det halvt bortglömda slottet såg ut och hur det skulle kännas att ha det där i stäl- let för det asbesttyngda glaspalatset från DDR-tiden.
Troligen knuffade von Boddiens tygslott po- litikerna ett snäpp närmare beslut och 2002 röstade den tyska förbundsdagen för en åter- uppbyggnad. Det gamla kejserliga slottet skulle dock få namnet Humboldt Forum, efter bröderna Alexander och Wilhelm von Hum- boldt – den förstnämnde naturforskare och upptäcktsresande, den sistnämnde grundare av Humboldt-universitetet som ligger på pa- radgatan Unter den Linden, bara ett par kvar- ter från slottet på andra sidan floden Spree.
Men vad skulle man fylla byggnaden med? Vad skulle man ha slottet till? Samma frågor som har ställts om det nu nedlagda projektet Nobel Center i Stockholm riktades mot pla- nerna på ett nytt slott. Kritiker dömde ut det hela som arkitektoniskt krimskrams eller som ett uttryck för tysk nationalism.
Men idén att fylla det med samlingarna från Etnologiska museet och Museet för asiatisk konst, som i dag båda ligger i villaförorten Dahlem, fick politikerna att spetsa öronen. Med sådana samlingar sammanförda på en och samma plats skulle man matcha både Bri- tish Museum i London och Louvren i Paris. Detta supermuseum skulle dessutom ligga på samma ö, Museuminsel, som redan hyser fle- ra spektakulära museer – Pergamonmuseet med sina grekiska och assyriska samlingar och Neues Museum med den världsberömda Nefertiti-bysten för att nämna två av dem.
Som chef för Etnologiska museet i Berlin var Viola König direkt inblandad i planerna för det nya jättemuseet i det nya slottet och satt bland annat med i en rådgivande kom- mitté för den arkitekttävling som utlystes.
– Utmaningen för arkitekterna var att tids- troget återskapa tre av de fyra ursprungliga fasaderna samt den inre borggården, vilket innebar att de bara kunde skapa en egen design på den östra sidan mot floden Spree, berättar hon när vi möts på kaféet Einstein på Unter den Linden. är exakta kopior av Berlins gamla pråliga stadsslott och där den östra som vetter mot Spree är en modernistisk och naken betong- vägg med fönster i strama rader.
Genom att placera Berlins afrikanska och asiatiska samlingar i det gamla kejserliga slottet avsåg man att ta loven av kritiken om att bygget skulle vara en nationalistisk idé: Se här, det handlar i själva verket om ett mång- kulturellt projekt! Den ideella Föreningen Berlins slott, som i skrivande stund samlat in donationer på 95 miljoner euro till bygget, beskriver planerna på följande vis: ”Målet för Humboldt Forum är en bättre förståelse av vår globaliserade värld, vilket ska leda till att folk och kontinenter kommer närmare var- andra. Därtill ska mötet mellan olika kulturer främjas och den ömsesidiga kunskapen om varandra utökas.”
Alla politiskt korrekta signalord fanns alltså med. Sedan gjorde man en stjärnvärvning i British Museums Neil MacGregor som chef för Humboldt Forum. Han skulle skapa ett världskulturmuseum av världsklass i Berlin. Denna översmarta plan skulle kyla ner kriti- kerna.
I stället tog det hus i helvete. Plötsligt bör- jade alla tala om de där prylarna som hittills samlat damm i museerna i Dahlem. Var kom alla föremålen ifrån egentligen? Hur kom de dit? Borde inte de spektakulära skulpturer som ingår i samlingarna och går under benämningen Benin-bronserna i själva ver- ket skickas tillbaka till Nigeria? En rasande debatt fick tyskarna – som annars har lång erfarenhet av att bearbeta sin historia, de har till och med ett långt tyskt substantiv för det:Vergangenheitsbewältigung, uppgörelse med det förflutna – att inse att man hittills hade förbisett kolonialperioden på kejsar Wil- hem II:s tid.
Kritikstormen kulminerade när den fran- ska konsthistorikern Bénédicte Savoy med buller och bång lämnade Humboldt Forums rådgivande kommitté. I en intervju avfärdade
Grundstenen som lades 2013 marke- rar att slottets ursprungliga grundsten lades 1443. Foto: Anders Q Björkman
hon det gigantiska museiprojektet som ett sätt att härbärgera 300 års samlande ”med alla de svinerier och förhoppningar som är förbundna med detta”. Föremålen i samling arna liknade hon vid radioaktivt avfall som man nu ville begrava under ett blytäcke ”så att ingen strålning kommer ut. Humboldt Forum är som Tjernobyl”.
Kort därefter anlitade Frankrikes president Macron Bénédicte Savoy för att tillsammans med den senegalesiske ekonomiprofessorn Felwine Sarr ta fram en plan för hur landet ska hantera afrikanska samlingar. I sin rapport föreslog de båda långtgående återlämnande av afrikanska föremål som kommit i Frank rikes ägo genom ”stöld, plundring, luren drejeri eller framtvingat samtycke”.
Att återbörda konstföremål till sina ursprungsländer är dock en svårare fråga än man inledningsvis kan tro. Ska man lämna till baka föremålen till länder som styrs av diktatorer? Har mottagarlandet råd att vårda föremålen? Ska man överlämna konst objekten till den etniska grupp de har hämtats från eller till en nation, ibland kanske en nation som förtrycker folkgruppen i fråga?
Viola König är ambivalent inför den för dömande kritiken mot hur museerna har hanterat sina samlingar.
– Vi som arbetade på museerna visste redan från början att ju närmare vi kom en invigning av Humboldt Forum, desto större var sannolikheten att människor skulle börja diskutera kolonialism. Därför bjöd vi in kritiska specialister till workshoppar och konferenser och inkluderade dem i våra råd givande kommittéer. Men politikerna tog det inte på allvar utan såg till att vi fick ännu mer konservativa styrelser, säger hon.
Hon tycker att kritiken mot dem som arbe tar med samlingarna på museerna är lite för svepande:
– Ansvariga politiska organ i Tyskland stödde enbart förväntade succéutställningar, men inte proveniensforskning [forskning för att utröna föremålens härkomst]. Curatorer har dock alltid ägnat sig åt det, men vid sidan av det dagliga arbetet. Som museiintendent skulle man aldrig ha tillåtits annonsera ut en curatortjänst för proveniensforskning. Men det är ett spännande jobb, lite grand som att vara detektiv.
Diskussionen om proveniens lär fort sätta, inte minst i form av debatter i det nya museislottet, det försäkrar i alla fall Michael Mathis mig om under guidningen genom det nya slottet. Vi kliver över ofärdiga golv, vand rar upp på tillfälliga träramper, åker hiss och tar oss på olika sätt igenom de fyra våningar och de 40 000 kvadratmeter som ska bli ett gigantiskt kulturhus. Ibland går vi lite vilse:
– Det här stället förändras hela tiden. Sist jag var här fick man ta en annan väg, ursäktar han sig.
Om utsidan huvudsakligen är en ren kopia av det gamla slottet – bortsett från funkis fasaden i öster – så blir byggnaden desto mer modern ju djupare man kommer in i den. På borggården och i foajén på entréplanet blan das fortfarande barock och modernism på ett djärvt sätt, men när man väl kommer in i ut ställningslokalerna är det vita, släta, moderna ytor som råder.
Högst upp på taket byggs en restaurang vari från man i nordlig riktning har en fin utsikt över Museuminsels park, domkyrkan och Al- tes Museum, Gamla museet. I öster syns tv tornet vid Alexanderplatz och i väster ser man bort längs boulevarden Unter den Linden, som avslutas med Brandenburger Tor.
”Det blir inget slott utan en alien – på insidan en kall higthech-byggnad, på utsidan låtsad historia.” Thomas Oberender, chef för Berliner Festspiele i pension i slutet av 2017, trots att hon hade erbjudits förlängd tjänst.
– Två veckor efter att jag hade gått i pension sa MacGregor upp sig. Vid det laget hade han möjligen insett att han inte kunde agera som om han vore någon sorts överintendent för ett världsmuseum som British Museum. Visst hade han makten och pengarna, men i Tysk land räcker inte det, man måste också hela tiden medla och förhandla. Han lärde sig inte denna läxa, säger hon.
Det faktum att slottet inte blir klart den 14 september, enligt de ursprungliga planerna, har fått tysk press att likna Humboldt Forum vid Berlins nya flygplats, som började byggas 2006, skulle invigas 2012, men ännu inte är färdig och ständigt spränger budgetramar. Humboldt Forum lär dock inte bli någon ny preussisk pinsamhet i stil med flygplatsen, utan står med stor sannolikhet klart nästa år. Och vad gäller budget, så har man hållit den. Kostnaden landar på 632 miljoner euro, motsvarande omkring 6,7 miljarder kronor – vilket kan jämföras med flygplatsens beräk nade kostnad på 6 miljarder euro. Av de 632 miljonerna står regeringen för 480 miljoner, Berlin för 32 miljoner och donationer för hela 120 miljoner.
Konsthistorikern Horst Bredekamp, som ursprungligen ingick i den ledartrio som skul le segla Humboldt Forum i hamn tillsammans med britten Neal MacGregor, menar att det är viktigt att kvalitet får komma först, även om det innebär att invigningen försenas något:
–Det är och förblir ett mirakel att en så pass komplex skapelse blir klar i så gott som utsatt tid, om än nästa år, sa han nyligen till tysk radio.
Men kritiken lär fortsätta. Thomas Obe render på Berliner Festspiele är skeptisk till projektet:
–Det blir inget slott, utan en alien – på in sidan en kall hightechbyggnad, på utsidan låtsad historia. Det ursprungliga slottet växte fram under århundraden, med avbrott och i olika tidsskikt. Det här är något helt annat än NotreDame. Det är ett Centre Pompidou uppklätt som NotreDame.
Men vad än kritiker säger om arkitek toniskt kitsch, koloniala konstsamlingar och preussisk nationalism kan jag själv inte låta bli att tycka att Humboldt Forum är ett impo nerande och fascinerande projekt. Att resa en exakt kopia av ett kolossalt barockslott, men låta en fasad vara brutalt modern – en halsbrytande blandning mellan ett orna menterat förflutet och en avskalad samtid, ett grepp som återkommer på borggården på byggnadens insida – är, om inte annat, modigt. För att inte säga dumdristigt. Någon skulle kanske säga vansinnigt?
När jag lämnar in hjälm, väst och stål hättade skor i den containerbarack som fungerar som kontor, alldeles intill den skira, gula barockfasaden på Berlins nya stadsslott, funderar jag över om ett liknande projekt skulle ha kunnat genomföras i Stockholm. Vis av erfarenhet från den fallerade utbygg naden av Stockholms stadsbibliotek och de evighetslånga diskussionerna om hur Slus sen skulle byggas om – vilket ledde fram till en trist kompromiss – är min slutsats att det inte skulle kunna ske i min hemstad.
Men sådant händer i Berlin. Och det är nog bland annat därför jag ständigt återvänder hit.
Enligt planerna skulle Humboldt Forum öppnas den 14 september i år, på Alexander von Humboldts 250årsdag, men så blir det inte. För en månad sedan meddelade stiftelsen vid en presskonferens att invigningen skjuts upp till 2020 och då ska ske i etapper, där en museidel i taget invigs. Först ut blir en special utställning om elfenben och därefter öppnar den permanenta del som handlar om staden Berlin, som bland annat visar föremål från det ursprungliga barockslottet och från DDR tidens Republik der Palast.
Harmut Dorgerloh, stiftelsen Humboldt Forums chef sedan drygt ett år tillbaka, tog över efter att britten Neil MacGregor hade lämnat uppdraget. Han tänker sig en inflytt ningsfest som pågår i flera månader:
– Öppnandet blir en berättelse i flera kapitel. Vi har alla bitar, nu koreograferar vi dem. Kom ihåg att vi här talar om ungefär 40 000 kvadrat meter, varav 30000 är tillgängliga för allmän heten. När jag visar runt besökare i byggnaden tar det två timmar – och det utan några utställ ningar. Tänk dig om British Museum skulle ha öppnat med allt på en gång. Det vore för mycket, säger han till The Art Newspaper.
Viola König anar att det kan vara ett strate giskt drag att öppna etappvis innan hela projektet blir färdigt. Kanske kan kritiken vad gäller de afrikanska och asiatiska samlingarna ha hunnit avta när de utställningarna väl ska invigas?
– Jag värdesätter sättet som Hartmut Dor gerloh sköter sitt svåra uppdrag. Men kommer det pågående intresset för kolonialism och frågan om ägarskap vad gäller samlingar från en kolonial kontext någonsin att avta? Han kanske hoppas att det ska hända före 2021, då samlingarna från Afrika och södra Stilla Havet, där Tyskland hade kolonier före första världskriget, ska visas. Men jag tror inte det.
Viola Königs visioner var inte i samklang med den förre chefen Neil MacGregors planer. Hon drömde om att skapa ett museum där lokalerna var flexibla och inte anpassade efter permanenta utställningar och där lagerytorna var synliga för besökarna, något som hon tidi gare hade åstadkommit som chef för Übersee Museum i Bremen. Men MacGregor hade andra tankegångar och König valde att gåa Fakta |Ett ”British Museum i Berlin” a Vad: Humboldt Forum ska bli ett gigantiskt museum som förenar samlingar från Berlins Etnologiska museum och Museum för asiatisk konst med en ny Berlin utställning samt Humboldt Lab, en nät verkande mötesplats för vetenskap. Byggnaden som museet ska inhysas i är delvis en kopia av Berlins gamla stadsslott, som revs av DDR 1950.